Jag gillar inte att svära, men fan också

Principer, eller oskrivna regler. Hur ska man veta, eller hur ska man göra? Jag har svikit två personer och själv blivit lycklig. Inte för att jag svek dessa personer utan för det jag svek dom för. Jag tänker inte ställa mig själv frågan, var det värt det? För den frågan tänker eller vill jag inte svara på men innerst inne rullar frågan fram och tillbaka, hela tiden och det gör mig galen.
Dom som jag svikit, förlåt. Jag saknar det här att bara kunna va, inte behöva tänka på hur jag borde eller ska vara. Respekt, handlar det framförallt om och det ser jag som en självklarhet men fortfarande så försöker jag gå "bakvägen" och tänker: eh, jag har inte gjort något fel...eller?
Hur mycket jag än förösker inbilla mig själv om det så ändrar jag mig varje gång jag kommer i närheten av er på ett eller annat vis. Om det är på tal eller om jag stötter på nån av er någonstans så blir det en enorm klump i såväl magen som bröstet och så vill jag inte ha det! FAN. Jag gillar inte att svära, men fan också.